Rättvisans gudinna

Paulus är fången på ett skepp på väg till Rom. Han har själv vädjat till kejsaren och församlingen i Rom väntar.

Resan blir emellertid längre än planerat. Först möter de motvind som försenar dem. Sedan möter de en storm som hotar döda dem. Ja, stormen är så stark att det enda de förmår är att driva med vinden. Vänta ut stormen. Bida sin tid och hoppas på morgonen.

Genom ovädret är Paulus en klippa. Ja, inte så mycket Paulus själv, men det Ord han lutar sig mot.

"Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig."

Och Paulus fortsätter: "Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig. Men vi måste kastas upp på en ö."

Efter två veckor på havet börjar de äntligen närma sig land, och alla längtar efter morgonen. Snart skall problemen vara över. Men just innan det dagas uppmanar Paulus alla att äta:

"I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit något. Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud."

"När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla och bröt det och började äta. Då fick alla nytt mod och tog sig mat, också de."

Ja, de äter, börjar åter hoppas och ser fram mot räddningen med tillförsikt. De har lättat skeppet under stormen, gjort sig av med det ovidkommande. Stormen har fokuserat livet till det essentiella.

Paulus är den naturliga ledaren. Sjömännen och kaptenen gör sitt men det är Paulus tilltro till Guds löfte som bär dem ända upp på land, upp på en ö.

Huttrande gör de upp en eld och berättelsens hjälte, Paulus, samlar veden. Vilken omsorg han visat genom hela stormen. Vilken uthållighet och förtröstan.

Då kommer ormen.

Just när Paulus lägger ett fång kvistar på elden. Just när han skall sätta sig ner och vila ut vid lägerelden. Just då kommer en huggorm ut på grund av hettan och hugger sig fast i hans hand.

De infödda ser ormen hänga fast vid hans hand och säger till varandra: rättvisans gudinna låter honom inte leva, även om han har räddats från havet.

Just när de har blivit räddade. Just när dagen grytt. Just när sommaren nalkas med blid och livlig värma till allt som varit dött. Då kommer ormen.

Sannerligen, det kan inte vara en slump. Nog måste väl rättvisans gudinna ha ett finger med i spelet. Eller?

Men Paulus skakar av sig ormen i elden och tar ingen skada.

Varför kom ormen? Var det rättvisans gudinna? Var det inte hellre orättvisans gudinna?

Jag vet inte, men ett vet jag: Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. Ty Guds löfte kan inte förändras av varken ormar eller skorpioner.

Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig. Var därför vid gott mod och ge inte upp din tilltro till Gud - att det blir som Han har sagt dig. Och ormen, den skall du skaka av dig i elden där den hör hemma.