Självbehärskning

Den sista av Andens frukter i Galaterbrevet är självbehärskning. Denna frukt kommer som något av en överraskning på sluttampen och är (kanske tillsammans med glädje) den frukt som skiljer sig mest från sina kompisar på Andens äppelträd. Faktiskt är de övriga så pass lika att det är svårt att skilja dem från varandra, i synnerhet godhet, vänlighet, mildhet och kärlek. Placeringen sist i listan gör också att självbehärskningen sticker ut lite extra.

Påståendet som vi möter i Galaterbrevet 5:23 är att självbehärskning är en frukt av ett liv tillsammans med Jesus, av ett liv i Jesu efterföljd. Självbehärskning är en i sanning andlig egenskap. En andlig människa kontrollerar sig själv. Men vad betyder det i praktiken?

För det första leder begreppet i sig till en föreställning om att detta är något som vi bör kunna åstadkomma själva. En sådan tanke för oss emellertid in i en återvändsgränd eller, kanske mer precist, in i ett cirkulärt resonemang. Vi uppnår självbehärskning genom att utöva självkontroll men änden på den visan sjungs gärna i ett asketiskt ökenkloster. Dyra kurser, avancerade andliga övningar eller självutnämnda gurus lovar hjälp till självhjälp men vart tog Anden vägen?

Självbehärskning är ett resultat av att leva med Gud, inte än väg till Gud.

Dock visar denna religiösa strävan efter självbehärskning att det är något viktigt. Ja, man kan med fog hävda att ett sunt uppövande av självbehärskning är målet med all fostran. Förmågan att skjuta upp en belöning till ett senare tillfälle är en nyckel till framgång och ett tecken på mognad. Idrottsutövare eller dedikerade studenter är experter på sådan fördröjning. Och när vi läser Galaterbrevets lista över "köttets gärningar" ser vi att majoriteten antingen handlar om omedelbar behovstillfredsställelse med påföljande buyer's remorse eller andra slag av bristande självkontroll - typ gräl och vredesutbrott. (Gal 5:19-21)

Självbehärskning faller sig helt enkelt inte naturligt för människan och det är en av orsakerna till att en skola byggd på Jean Jacques Rousseaus ideer om naturtillståndet på sikt alltid fallerar. Bebisar skriker - ohämmat och länge - men om de tillåts fortsätta med detta upp i åren slutar det med en barndom i förvirring, en tonårstid i förtvivlan och ett vuxenliv i tragisk förnedring.

Så när vi hör att självbehärskning är en frukt av ett liv i Anden så förstår vi att denna frukt inte växer fram på magiskt vis. Jag tror att den är ett resultat av Guds fostran - inte av buddhist-ish självspäkning eller andliga övningar.

Så hur fostrar Gud? I Titus brev skriver Paulus att Guds nåd fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och begär och ja till ett anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt liv. Jag tror det betyder att vi kan tacka Guds nåd att Han inte låter oss växa upp till omogna skrikande troll. När Bibeln uppmanar oss att säga nej till synd så gensvarar vi med tacksamhet. När Gud manar oss genom samvetets stilla röst att vända andra kinden till eller ge ett milt svar så är det på grund av Hans nåd. "Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son han har kär."

Självbehärskning är Guds gåva till dig. Den Helige Ande är den mamma du behöver när det är svårt att säga nej till dig själv. Ju mer övertygad du är om att Herren vill ditt allra bästa, desto tryggare kan du överlåta din sak och din framtid till Honom.

I Jakobs brev, det tredje kapitlet, framkommer det att tungan är det främsta uttrycket för bristande självbehärskning. Den som kan tygla sitt tal kan också tygla hela sitt liv, men även om människan kan tämja alla slags djur så kan hon dessvärre inte tämja sin tunga. Men Gud kan. Han kan fostra och forma oss till andliga människor präglade av självbehärskning. 

Where's Waldo?

To make a statement you do not always have to jump up and down and shout. Sometimes merely standing up will be quite enough.

Can you spot Shadrach, Meshach, and Abednego in this picture?

Vem kör egentligen?

I natt drabbade Trump och Biden ihop på CNNs scen. Märkligt nog låtsas många vara överraskade över Bidens något tveksamma framträdande. Presidentens bristande mentala kapacitet var dock uppenbar för fyra år sedan och är ännu mer så i dag.

Mycket har skrivits om det senaste presidentvalet i USA och dess efterspel, men oavsett hur man ser på händelserna den 6:e januari eller Hunter Bidens famösa laptop så menar jag att den stora skandalen kan uppsummeras med Musse Piggs ord från Disney-klassikern Mickey's Trailer (1938): "Hey, who's driving?"

Hey, who's driving?

En demokrati vilar på transparens och ansvarsutkrävande. Den eller de folkvalda måste sitta bakom ratten. Det är förstås oundvikligt att experter och den byråkratiska apparaten har ett betydande inflytande men vi måste kunna vara säkra på att det är folkets valda representanter som till slut fattar de avgörande besluten.

Det förefaller mig emellertid uppenbart att så inte har varit fallet i USA under innevarande presidentperiod så frågan måste därför ställas: Vem kör egentligen?

Det är ingen konspiratorisk fråga men en äkta. Ett maktvakuum fylls alltid.

Om presidenten behöver ledas av debattscenen av sin fru så är det någon eller några andra - som folket inte har valt - som de facto styr USA. Det är den verkliga skandalen och ett mycket större demokratiskt problem än Trumps tillkortakommanden.

Vidare måste rimligtvis många ha varit fullkomligt införstådda med detta sakernas tillstånd sedan länge. Jag vill till och med påstå att den som röstade på Biden 2020, väl medveten om hans hälsa, egentlig har givit sitt medgivande till en sådan anonym förmyndarregering.

Hederskultur

Kristendom är ingen hederskultur. Kristendom talar om skuld och förlåtelse, inte om skam och ära.

Om vi syndar så är Gud trofast och förlåter oss alla våra missgärningar. Om vi däremot ersätter skuld med skam står vi också i fara för att ersätta förlåtelse och upprättelse med ära och självförsvar.

En kristen världsbild erkänner att gott och ont existerar. Etik och moral är ytterst sett inte mänskliga konstruktioner men emanerar från Gud. Gud är god. Han är måttstocken. Vidare har människan en fri vilja och är moraliskt ansvarig för sina handlingar.

Detta betyder att vi kan handla moraliskt fel. Vi kan, som det brukar heta, missa målet, altså vad bibeln kallar synda. När vi syndar ådrar vi oss skuld, skuld som måste sonas. Den enklaste jämförelsen är kanske med monetära skulder som måste betalas. (Och de goda nyheterna är förstås att denna synd redan är sonad. Skuldebrevet är utplånat som det står i Kolosserbrevet 2:14.)

Var kommer då skam in i bilden? Om jag möter någon som jag är skyldig något, någon som jag har sårat eller baktalat, är det naturligt att jag skäms. Jag skäms för mina handlingar och undviker därför att möta blicken eller som Gud sa till Kain: Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp. Men skammen är bara ett symptom. Det är den själviska eller elaka handlingen, som är orsaken till skammen, som är problemet. Det finns en faktisk skuld som måste betalas.

Den sekulära lösningen på problemet med skam är att avskaffa alla tabun. Ingenting är syndigt och du har därför ingenting att skämmas för. Bär dina tillkortakommanden med stolthet. Svart är vitt och synd en illusion. Skuld finns inte i denna nya vackra värld och den som ändå håller fast vid sådant hårt tal gör sig skyldig i att skambelägga sina medmänniskor. Skuldkänslor är just bara känslor och botemedlet är terapi. Fokuset hamnar på begrepp som självkänsla och stolthet.

Den religiösa lösningen på problemet är emellertid inte bättre. Den stavas egenrättfärdighet och fördömelse. Religion försvarar sig själv och dömer andra och om situationen kräver det kan religion driva den egenrättfärdiga människan till grymma handlingar. Det viktiga är att ta bort skammen och rädda äran. Visst finns Gud med i bilden men inte som Lammet som borttager världens synd. Vi ser flisan i vår nästas öga men inte bjälken i vårt eget. Religion utan förtörstan på en förlåtande Gud är utlämnad åt regler och krav. Skulden kvarstår och det bästa man kan göra är att skjuta över skulden på någon annan. Hedersmördaren offrar sina närmaste på altaret i hopp om att skammen ska lämna familjen, en skam som i verkligheten endast består av förlorat anseende i människors ögon. Utan stolthet ingen skam.

Sann kristendom är inte rädd för att tala om synd. Alla människor har syndat. Vi är alla spruckna avbilder. Även om vi frestas att sätta oss på höga hästar så befinner vi oss likafullt i samma båt som alla andra. Sanning och nåd ska kyssa varandra. Målet är att bli lik Jesus, inte att fly från sanningen om oss själva.

Den enda skammen som finns är den som en kristen delar med Jesus. Jesus blev korsfäst, naken och förnedrad. Att människor gör narr av den kristna tron eller hånar är inte något vi är kallade att försvara oss emot. En kristen går inte bärsärk om någon bränner bibeln eller förlöjligar Jesus i konstens namn. Vissheten om at Gud förlåter allt gör henne i stånd att sänka garden, erkänna sina egna tillkortakommanden och älska sin nästa förutsättningslöst.

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. Joh 3:16-17

Snöfallsarbete

 sisyfos|arbete substantiv ~t ~n 

[också snöfalls|arbete]

• ett fruktlöst, evigt skottande i ymnigt snöfall som aldrig tycks ta slut

Mildhet

Ett milt straff är ofta ett för milt straff. Skälet till detta är förmodligen att det milda straffet i allt för stor grad tar hänsyn till förövaren och förmildrande omständigheter.

När Alfons tar alla kakorna blir storkusinerna arga, och deras ilska blir inte mindre när farmor låter honom slippa undan. Ja, han blir till och med belönad och får sitta i finrummet och spela kort med de andra. Alfons var nämligen så liten. Han förstod inte bättre.

I den norska skolan ges betyg i ordning och uppförande. En typisk orsak till ett lägre betyg är att en elev stör undervisningen eller klassrummets arbetsro med ett aldrig sinande småprat.

Som ett ständigt takdropp en regnig dag är en pratsjuk elev. Att hejda denne är som att hejda vinden och gripa i olja med sin högra hand. (Ordspråksboken 27:15-16 parafras)

Som mild och förstående pedagog är det frestande att ge en pratig elev en ny chans, en chans att skärpa sig, inte bara en gång, eller sju gånger, utan sju gånger sjuttio gånger. Bibliskt och fromt så det förslår men utan att beakta de 29 rättfärdiga i klassrummet som får huvudvärk är det faktiskt hänsynslöst i all sin mildhet.

Men ändå, i Galaterbrevet läser vi att mildhet är en frukt av den Helige Andes verk i en människas liv. Hur ska vi förstå det?

Mildhet handlar om hjärtats hållning. Min är hämnden, säger Herren, och även om en människa som myndighetsutövare kan ha rollen som en samhällets hämnare så måste hon beskydda sitt hjärta. Den som är ledd av Guds Ande hämnas inte. En kristen i en position av auktoritet ska vara mild och återhållsam men också rättvis.* Makt som utövas å den svages vägnar är av godo, men maktfullkomlighet och att gotta sig i andras olycka är av ondo.

Mildhet måste emellertid betyda något mer än detta. Gud själv är ju mild samtidigt som hämnden tillhör Honom. För att återvända till Jesu ord om förlåtelse, 7×70 gånger är en svindlande mildhet. Nyckeln är dock att det är den förorättade som utvisar mildheten. Gud var änkornas försvarare länge före #metoo.

Mildhet är inte att förlåta andras brott mot andra. Vi kan inte i mildhetens namn kräva att vår nästa ska vända andra kinden till. Men jag kan vända andra kinden till och jag kan gå en extra mil. Jag kan svälja en oförrätt eftersom jag är medveten om att Gud har efterskänkt alla mina skulder. Mildheten föreskriver inte vad andra ska göra. Mildhet är Andens frukt, inte lagens krav.

Om det gäller dig själv kan mildhet visst innebära att låta nåd gå före rätt, men lika ofta kan det betyda att erbjuda blanka ark efter avtjänat straff.

Den bästa illustrationen på mildhet finner vi hos Jesus. Hans kärlek är inte blind. Full av nåd och sanning ser den igenom fasaderna, bortom orden och träffar hjärtat med kirurgisk precision. Frestad i allt liksom vi har Jesus medlidande med våra svagheter. Därför törs vi frimodigt gå fram till nådens tron för att få både barmhärtighet och hjälp i rätt tid.

Frågan är om min nästa törs komma till mig i sin svaghet. Blir hon mött av mildhet och medömkan eller sitter jag på en hög häst, snabb att döma?

Du milde Jesu Kriste,

Vår glädjesol och sköld,

Ditt ljus och hägn ej briste,

Uppvärm vårt sinnes köld.

Giv kärlekseld i hjärta

Men dämpa lustans brand;

Vänd bort all sorg och smärta

Med mild och mäktig hand.

(Kolmodin, Den blomstertid nu kommer, fjärde versen)

---

* I åttonde tillägget till den amerikanska grundlagen finns ett förbud mot grymma och ovanliga straff och i FNs deklaration om mänskliga rättigheter (tredje artikeln) finns ett absolut förbud mot människoovärdiga straff. Detta kan ses som ett försök att fånga något av mildhetens väsen och göra det till en vägledande princip vid rättskipning.

Skriv en bokrapport om din favorittiktok

I en inte alltför avlägsen dåtid kunde lärare be sina elever skriva en bokrapport om sin favoritroman. Tillsammans med "Mitt sommarlov" var uppgiften en stapelvara i lärarskråets uppgiftsarsenal. Den förra uppövade elevernas förmåga att skriva informativ, strukturerad sakprosa med rum för både lite analys och resonnemang. Ofta med häpnadsväckande och djuplodande sammanfattningar: Boken var bra för den var spännande. (Syftet med "Mitt sommarlov" var som alla vet att ge lärarna några timmars respit för att hinna planera resten av skolåret.)

Men så hände något, kanske det var tidsandan som blåste förbi.

Ty allt eftersom åren gikk berättade en växande skara att de inte hade någon favoritroman. "Nej, men då kan du bara berätta om vilken bok som helst som du har läst. Det måste inte vara en roman." Så under några år skrevs det bokrapporter om Tordyveln flyger i skymningen, Guinness Rekordbok och Asterix i skön harmoni. Och även om det alltid var problematiskt att finna exempel på metaforer och tema i den populära rekordboken fick eleverna åtminstone öva sig på att skriva en sammanhängande text.

Men så hände något, kanske det var tidsandan som blåste förbi.

Efter hand blev nämligen utmaningen att somliga inte längre hade någon favoritbok av det enkla skälet att de inte hade läst någon bok alls, överhuvudtaget.

Så då utvidgades den klassiska bokrapporten med ännu ett alternativ. "Ja, och om ni kanske inte har någon bok att berätta om kan ni ju istället berätta om en favoritfilm?" I övrigt förblev ämnesbeskrivningen densamma: handling, miljö, karaktärer, tema och en avslutande rekommendation. Spoiler alert. You know the drill. 

Men så hände något, kanske det var tidsandan som blåste förbi.

Film blev för krävande. Två timmar framför endast en skärm gav myror i brallan. Så film blev till TV-serie som blev till Netflix-serie och nu häromdagen befann jag mig till sist vid Edward Gibbons fötter och bevittnade civilisationens undergång. Till råga på allt rörde det sig inte ens en om en bokrapport utan om den mycket begränsade tyskuppgiften att fullföra meningen "Mein Lieblingsfilm ist..."

Mein Lieblings-TikTok ist "whining french bulldog".

Die Regisseurin heißt @kaaaathhhhy.