Vi har fått digitaltv med God Channel i paketet. Och det är ju kul, typ. Fast jag har lite svårt för kristen TV (även om det delvis är frågan om it's not you it's me).
En sak är själva formatet. Varje predikant/ministry med självaktning har sin egen halvtimme, med sin egen lilla mötessnutt, sin egen lilla förbönssnutt, sin egen lilla reklamsnutt för senaste bandserien och sist men inte minst sin egen lilla booklet som du kan få gratis hemskickad om du ringer deras UK offices.
Jag undrar var kreativiteten har tagit vägen. Jag undrar också om detta är det bästa sättet att utnyttja tekniken. Samma programidé med samma innehåll - bara olika programledare.*
De program som använder sig av en riktig studio med ett talkshowformat är dock bättre än rena möten. En gudstjänst handlar om deltagande och ett möte mellan människor och mellan människor och Gud. Det ägnar sig sällan för passivt begapande. Predikan, kör, solister och vittnesbörd är väl OK - men bespara mig oklippta eftermöten. Det blir lite för mycket Big Brother.
Vill du se en tvgudstjänst så försök att vara så aktiv som möjligt. Sätt dig ner. Stäng av telefonen. Se hela programmet.
Vilket för mig in på kärnan i min tveksamhet…
Det värsta med kristen TV är dess oheliga allians med vår zappkultur. Entertain me! Där sitter vi soffpotatisar framför TVn med fjärrkontrollen i ena handen och bibeln i den andra och zappar runt mellan mirakler på en Benny Hinn-kampanj, ett Seinfeldavsnitt, tillbaks till lite Hillsong och så Aktuellt - som var tråkigt för det hade inte hänt något (läs: inga stora kittlande katastrofer). Nej, vad säger ni, ska vi ta och titta på en rulle istället? Vad ska vi ta - "Notting Hill" eller "The Passion"?
* Den norske pastorn Egil Svartdahl sa nyligen apropå kristen TV: "Vi bryter inte vår isolation genom att göra TV - vi demonstrerar den."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar