Norska genitiv

Min fru äger en fenomenal förmåga att känna igen människor. Överallt dessutom. Var vi än är dyker det upp personer som hon känner på endera viset. Själv känner jag knappt (igen) någon.*

Inte ens i min barndoms småstad kände jag igen folk. Visserligen berodde det delvis på att jag fick glasögon alldeles försent så alla utanför en radie av tre meter "såg ut som träd".

Hon är dessutom fenomenal på att placera in alla dessa, för mig fullkomligt främmande, personerna i relation till varandra. Vem som är gift, syskon, syssling, arbetskamrat, elev... Riktigt bekymmersamt blir det dock först när hon delger mig denna information och förväntar att jag ska komma ihåg det. Det är tyvärr omöjligt. Och du ska inte tro att jag inte försöker. Jag lägger pannan i djupa veck och fokuserar medan hon redogör för bekantskapskretsens egen "Who's Who". Men det är som att minnas decimaler i pi. En oändlig rad av ansiktslösa siffror.

Dessutom gör min totala oförmåga att känna igen och placera folk att hon tvingas ta till mycket långa kedjor av relationer innan hon kommer fram till någon som jag hjälpligt vet vem det är. Vi talar om fyra, fem led av okända människor i komplicerade relationer innan vi når någon som jag känner till.

Men jag har en ursäkt! - de norska genitiven. Ty dessa gör även enkla relationer oerhört komplicerade. Senast idag mottog jag följande information:

"Mann hennes er broren til kona til Rolf."

Vi kan lika gärna koppla bort buren på en gång. Det tar mig minst trettio sekunder att analysera den typen konstruktion och då, mina vänner, har tåget redan gått. Varför kan inte norrmän uttrycka sig lite enklare, åtminstone när de umgås med invandrare:

"Hennes man är Rolfs svåger."

---

Jag är dock ganska bra på att se meningslösa likheter mellan mina medmänniskor och diverse kändisar. Han ser ut som Dustin Hoffman, eller hon ser ut som Supersnälla Silversara.