O, mänsklighet ställ dörr'n på glänt

Nattsvart mörker och ångest, så känns det.
På insidan ett raseri som hon vänder än uppåt än neråt.
Men se där är bara nöd och mörker, en natt full av ångest.

I fjärran syns då plötsligt ett ljus. Ett ljus som närmar sig henne,
den föraktade.
Vem kan det vara i denna sena timma?

Då talar ljuset.
Orden flyter genom rymden på en strimma av hopp.
Och det oövervinnerliga mörkret, det alltid närvarande mörkret, ger vika.

Förväntan fyller hennes själ och hon spejar efter hans resliga gestalt.
Kan det vara Han som har kommit?
Till sitt eget folk för att bringa seger och storhet.

Själv har hon förstås aldrig sett Honom,
bara hört,
och hon känner heller ingen annan som gjort det.

Men hon vet i likhet med hela folket
att Han måste vara
en stor Konung, av Jesse rot och stam.

Med ögon slutna och ett sinne sålunda fyllt
av drömmar om troner, spiror och makt,
märker hon ej att ljuset nu nått fram till hennes egen tröskel.

Hon förstår dock inte vad hon hör,
inte en stämma lik dånet av väldiga vatten,
men gråt från ett spenabarns mun.

Förundrad öppnar hon långsamt sina ögon
och ser
barnet som ligger lindat vid hennes fot.

Hon ser men vacklar igen.
Hennes värld skakar och mörkret återvänder.

Så var det bara en dröm,
drömmen om konungen, av Jesse rot och stam, Messias.
Ty inte kan väl en konung?

Men i skymningen viskar då en tanke.
"Den som tar emot ett sådant barn
tar inte emot mig utan honom som har sänt mig."

Och i gryningen vädjar samma röst.
"Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn,
åt dem som tror på hans namn."

O mänsklighet, ställ dörr'n på glänt.
Det är advent.
Det är advent.